Slå mig hårt i antiktet.

KÄRA BLOGGEN. Ber så hemskt mycket om ursäkt för den ekande tomheten men livet har varit så fruktansvärt snällt mot mig den senaste veckan så jag har bara försökt hålla mig kvar på den här räkmackan.

Förra onsdagen åkte jag och Amanda till Skövde och satt i solskenet på en uteservering halva dagen. På hemvägen åkte vi upp till utsiktsplatsen på Billingen med var sin Frappé i handen och kvällen avslutades med grillat och alldeles för mycket vin hos Sofie. I torsdags hamnade vi i ett vindskydd på Snapen i solnedgången med öppen eld (som rök så mycket att Sivan började gråta och varenda liten pryl som var med luktade outhärdligt mycket öppen eld). I fredags åt la familia påskmiddag i vårt alldeles egna Bullerbyn och på kvällen satt jag på en altan med trevliga människor.

Sedan blev det lördag och efter några timmar på jobbet begav jag mig återigen till Sofie för en väldigt bra kväll. Den började inte alls som vi tänkt oss (på ett dåligt sätt) och den slutade inte alls som jag hade tänkt mig heller (på ett bra sätt). Men det var försommarvärme, Sivan var sådär härligt salongsberusad, Johan spelade Toto, jag fick en kram av Markus som äntligen kommit hem från sina äventyr, solen gick ner och upp på vad som kändes som minuter och sen somnade jag på en lite för bra plats.

…Så morgonen efter skuttade jag upp ur sängen lika glad som en Blondinbella på MDMA. Sedan blev huvudet lite tungt (sömnbrist, mamma) men efter några timmar på en madrass i skuggan och några minuter i solen på en jacuzzikant mådde jag som en prinsessa igen.

Igår vann jag nästan på Crocket och idag har jag jobbat. I morgon släpps sommarens bästa singel.

Ja, det var nog allt. Tack.

Idag har jag och Hanna halkat runt i leran vid Silverfallen. Vi hade bestämt oss för att ha picknick på ett fint ställe eftersom det skulle vara så bra väder men Silverfallen bjöd oss varken på fina omgivningar eller bra väder – och odören av koskit var ständigt närvarande. Så vi picknickade i bilen och åkte sedan hem igen. Ett typiskt Hanna-och Sara-äventyr helt enkelt.

Och jag får känslan av att Michaela Forni vandrat runt i min hjärna. Utforskat, lyssnat och antecknat.

En av de finaste (och sjukaste) platser jag sett i mitt liv.

Det finns få saker som gör mig så glad som en vår i Paris. Det är bland det finaste man kan uppleva och jag är fullt upptagen med att njuta av la vie.

Mitt i all harmoni blev jag igår bestulen på min telefon när jag köpte crêpes. Det är sällan mina adrenalinnivåer pumpas så höga på grund av ilska, men människor som inte förstår skillnaden mellan mitt och ditt gör att jag bara vill gå snabbkurs i thaiboxning. Och när det gäller min telefon, som jag en väldigt nära och nästintill ohälsosam relation till – då.

Jag hade precis fått min nygräddade crêpe fylld med Nutella och färska jordgubbar när jag med stor belåtenhet skulle lämna kön. I min väg stod dock helt plötsligt fyra människor som vägrade släppa fram stackars lilla mig som bara ville därifrån och få ta del av min crêpe. Efter vad som kändes som en evighet kom ett halvtyst och halvtrevligt “pardon” och jag slängde mig ut i friheten. Kände efter i de ficktjuvsvänliga fickorna på min nya kappa så allt var med, men insåg ganska snabbt att så inte var fallet – och skrek i förtvivlan att någon tagit min telefon.

När jag tittar bort mot kön står den största idiot till människa jag någonsin mött med en iPhone iklädd knallrosa Marc Jacobsskal i handen. Utan att tänka rusar jag fram till människan och får ur mig ett ilskt och ljudligt “give me my phone?!”. Idioten ifråga var väldigt kort och jag kände mig ganska häftig där jag stod och ilsket tittade ner på honom (tack Gud för klackar). Han drog handen bakom ryggen för att dölja telefonen (som jag ju uppenbarligen redan sett?!) men jag ryckte tag i hans smutsiga hand och lyckades få honom att släppa den. Bakom mig står helt plötsligt en eldig Stina som flyger över mig och knuffar till människan (som förmodligen inte var särskilt beredd på att få två överhettade småflickor över sig) och jag lyckas få ur mig de fantastiska, tydliga och frrrruktansvärt ärliga orden “what”, “the” och “fuck”. Samtidigt möter jag den här människans blick, och om blickar kunde döda, kära vänner – då hade min blick i detta ögonblick dödat en hel armé. Sedan vände vi och gick.

Och ja, känslan av att vara en av Charlies Angels slog mig väl en smula.

I fredags blev det officiellt vår för då plockade jag fram och invigde mina ballerinas. Nu finns det liksom ingen återvändo, de svenska vädergudarna får vela så mycket de vill. Jag har sprungit runt i dessa hela helgen eftersom vädret har varit helt underbart och jag måste erkänna att det känns lite vemodigt att lämna Sverige nu när det är som finast – men å andra sidan är väl ett försommarvarmt Paris inte så himla mycket sämre.

Två veckor i Ayia Napa (som uppenbarligen var mer än bara shotbrickor, proppfulla nattklubbar och rosa partybåtar) en sommar för inte så längesen. Den resan upplever jag gärna många gånger om.