Älskade Nice.

Ibland behöver man bläddra igenom bilderna i kameran för att inse hur fint allt runt omkring en egentligen är. Nog för att det hade varit lättare att njuta av omgivningarna om man slapp hålla blicken på trottoaren för att kunna sick-sacka mellan allt hundbajs och slapp vara ständigt beredd på att ducka på grund av att man delar luftrum med duvor lika flygdugliga som en struts försedd med paramotor – men man kan ju inte få allt.

Med lite drygt en vecka kvar på franska rivieran är det nu all in gällande uppsatsskrivande följt av all in gällande livsnjutning.

‘Til next time!

Igår morse satte vi oss på tåget mot italienska gränsen med målet inställt på Menton, som vi blivit rekommenderade att besöka flertalet gånger. Tågresan längs havet är (mellan alla tunnlar och all 4G-skugga) helt fantastisk och även om några förkylningsbaciller hämmade energinivåerna så var det två förväntansfulla flickor som klev av tåget på Gare de Menton i gassande sol. Kanske var det halsontet, kanske var det onsdagsförmiddagen, kanske var det lugnet före sommarsäsong-stormen, kanske var det kräsen-rivera-tant-nerven som klämde – men Menton nådde väl inte riktigt upp till alla dessa förväntningar som byggts upp. Menton var liksom… ganska dött. Vi tog var sin Coke Zero på en av (de visserligen väldigt trevligt belägna) uteserveringarna längs strandpromenaden, men sedan klev vi på det där tåget igen, tillbaka till Nice. Som enligt oss har allt som Menton har – och lite till.

Så har det åter igen gått snart en månad och även om det till och från är förvirrande att skriva en masteruppsats så är det tusan ÄNNU mer förvirrande var tiden tar vägen????

Sedan senast har jag haft besök av mitt hjärtas tussilago, en soltörstig mamma, en Nice-frälst pappa och en liten kusin konstant halvhög på choklad- och ostbågsleveransen som de föregående två hade ansvar för. Det har varit helt fantastiskt med några avbrott i allt skrivande men också lite påfrestande för hjärtrytmen eftersom man bara fick en liten mini-del av kakan och sedan var tvungen att vinka hejdå några dygn senare.

Schemat har varit fullspäckat med turistiga aktiviteter och bilderna ovan är från vårt besök i Monaco. På grund av Monte Carlo-rallyt som äger rum i slutet av maj var hamnen dold av byggställningar och annan bråte vilket sänkte upplevelsen något – detsamma gäller min lunch som bestod av en alldeles för dyr Pasta Bolognese med två gram köttfärs i.

I lördags var vi på Chez Pipo, en restaurang känd för Nice-specialiteten “Socca”, vilket fritt direktöversatt på svenska är en tunn pizzabotten gjord på kikärtor. Ingen höjdare direkt, men vem är jag att bo i Nice några månader utan att infiltrera det inhemska köket?

Och nu inser jag att jag låter som en kräsen riviera-tant som bara nöjer sig med Le Chantecler men summan av kardemumman är:

1. Besök Monaco någon annan tid på året.
2. ÄT SOCCA men ta en omväg förbi donken efteråt om mättnad är ett önskvärt efterkommande tillstånd.

Sedan vill jag också bara snabbt nämna att det varit lite regnigt och ovanligt molnigt de senaste dagarna vilket ju självklart inte uppskattas av den här rivera-tanten. Kanske får det någon där hemma i Sverige att känna sig lite bättre till mods. Addera därtill den fullkomliga avsaknaden av proteinberikad glass i det här landet. I kväll frös jag in en burk kvarg i ren desperation.

Men annars har vi det rätt bra.

 

Hej alla fans!

Vi lever, men ett teoretiskt ramverk är ingenting man slänger ihop på två röda och framförallt ingenting som på något sätt bör kombineras med vin eller fritid/ relationer med andra människor överhuvudtaget. Istället för att stirra på solnedgångar och panoramautsikter har vi stirrat på var sin skärm ganska många timmar per dag de senaste veckorna.

Det har varit lika grått som det ser ut.

MEN efter regn kommer solsken och igår hade vi ju all anledning att fira då det idag är internationella Pi-dagen!!!!! En favoritdag i Agnes kalender och jag tackar ju inte nej till att ta del av något firande – om det så är en dag för tidigt. Vi tog en morgonpromenad längs med strandpromenaden och satte oss på Balthazar på hemvägen, där vi åt frukost à la France.

Sedan gick vi hem och njöt av en ledig dag genom att dammsuga och laga köttfärssås. Under eftermiddagen tog vi en promenad till Jean Medicin och låtsades att vi behövde fylla på våra garderober, vilket resulterade i två nya kjolar. På vägen hem tog vi trapporna upp till slottskullen och fick lite perspektiv på både livet och Nice. När vi klev in genom dörren tackade mitt knä för visat förtroende och sa upp sig från sitt uppdrag som kroppsdel – att gå två mil, inklusive en omväg som innebär bergsbestigning, är jättedumt med en slemsäcksinflammation. Jättedumt.

Om det var värt det?

 

 

 

Ibland brunchar vi i fyra timmar och promenerar (rullar) längs strandpromenaden i solnedgången.

 

 

Då det uppstått en del förvirring angående denna Agnes som figurerat vid min sida samt i kommentarsfält på sociala medier och i tidigare blogginlägg tänkte jag bringa lite klarhet bland alla spekulationer.

First things first: Agnes är ingen låtsaskompis.

Agnes och jag pluggar sedan ett och ett halvt år tillbaka samma masterprogram på Textilhögskolan i Borås. Under våren 2018 hamnade vi dessutom bredvid varandra på NA-KD’s influencer marketing-avdelning och efter lite ordväxling över kaffekoppar och några Werthers Original Sugar free insåg vi att vi borde dela kompishalsband.

Jag och Agnes är på flertalet sätt väldigt lika varandra. Vi är till exempel båda extremister när det kommer till handhygien, vi har båda en relativt skitstark förkärlek till croissants och upplever en väldigt kraftig och oförklarlig ångest vid deadlines. Vi har båda packat ner en röd kappa som enda ytterplagg (väldigt låga odds med tanke på våra garderober) (också väldigt prekärt eftersom vi alltid ses tillsammans och det fortfarande är lite för kyligt för att gå ut utan kappa) och vi hade båda packat ner ett väsentligt antal proteinbars och kartor av värktabletter – sånt som går åt. Icke att förglömma är vår gemensamma bundenhet till nässpray – för även om Agnes skyller på att hon tillfälligt är “lite förkyld i näsan” så vet jag att Agnes kommer komma krypandes när hennes nässpraysförråd (som jämförelsevis är i minsta laget) börjar sina.

För att på ett mer kraftfullt sätt slå sönder myten om Agnes icke-existens bifogar jag en kort intervju samt en bild av denna skönhet som jag sedan två veckor tillbaka har äran att kalla för sambo.

Hej Agnes!

Ca va?

Ça va bien, toi?

Var kommer du ifrån?

Jag kommer från Vallda, strax söder om Göteborg.

Hur gammal är du enligt ditt födelsebevis?

24 år, 4 månader och 23 dagar. Eller 8 911 dagar.

Hur gammal är du mentalt?

Bra mycket äldre än 24 i alla fall… Enligt mymentalage.com är jag tydligen 46.

Hur kommer det sig att du väljer att bosätta dig med Sara på Franska Rivieran?

Valet av uppsatspartner kändes ganska självklart. Det kändes också självklart att inte sitta hemma i Sverige och skriva. Att det blev just Franska Rivieran var nog mest en slump, men jag skulle verkligen inte vilja byta bort det! 

Vad är det bästa med att bo ihop med Sara? Du får bara välja en sak. Eller, okej – max 10 saker. 

• att vi (oftast) skrattar åt samma saker
• att hon är motivationen till att jag går upp och springer varje morgon
• att vårt intresse för att strosa i mataffärer är ungefär lika stort
• att hon frivilligt väljer att sova på soffan
• och såklart, Sara som person – att hon är snäll, omtänksam och ödmjuk

Vilken är din favoritost?

En riktigt bra och mogen getbrie!

Om ditt femåriga jag fann sig själv i din nuvarande kropp, vad hade ditt femåriga jag gjort först?

Utforskat kalkylatorn på datorn. 

Vad skulle du inte kunna leva utan?

Kärlek.

Hur känner du inför banan på pizza?

Om det är en pizza med nutella på är banan absolut ett alternativ som topping. Annars, absolut inte.

Om du blev arresterad utan förklaring, vad skulle din familj och dina vänner anta att du gjort?

Varit lite för dålig på att sopa igen spåren efter ett stalker-maraton. Men låt oss vara ärliga, det hade aldrig hänt.

Eftersom du gillar fåglar så mycket – vilken skulle du säga är din favoritfågel? Du får bara säga en. 

Duvor, helt klart!

Berätta om din relation till plus och minus och sånt.

Vi har en väldigt fin relation och månar mycket om varandra. Jag har en bok med matematiska klurigheter som jag öppnar ibland när jag vill stimulera mina hjärnmuskler lite.

Om du var ett par skor, vilka skor skulle du vara och varför?

Ett par klassiska, stilrena klackar. Jag vill utstråla elegans och klass. 

Hur kan du välja att köpa chips smaksatta med salt och vinäger?

Har inget bra svar på det, men jag älskar dem.

Ni hittar Agnes på nouw.com/enniceresa

Puss och kram pizzabanan!

 

I mitt och Agnes hushåll tar man vara på varje tillfälle att fira. Alla hjärtans dag var inget undantag.

Vi bestämde oss för att gå till Les Amoureux – en av Frankrikes bästa pizzarestauranger tillika den enda restaurang i vår närhet som serverar hjärtformade pizzor, och ni kan ju bara tänka er vad fantastiskt bra en sådan kreation skulle göra sig på Instagram dagen till ära.

Efter en förmiddag av litteraturbergsbestigning gick vi till strandpromenaden och satte oss på en bar för ett glas rött och några chokladpraliner. När solen försvann bakom palmerna gick vi till Les Amoureux och fann oss i en kö av alldeles för kära par som, precis som oss, ville ha hjärtformade pizzor. Vi beställde och väntade som två små hungriga och överexalterade barn på julafton.

Kvällens pizzadeg hade jäst i två dagar, en timme och trettiofem minuter. Kan ni föreställa er luftigheten?????

Vi tjuvkikade i pizzakartongerna på vägen hem och insåg att pizzorna inte på något sätt var hjärtformade utan bara helt vanliga och runda. Dessutom lite brända i kanten – och således inte alls något för the Grams att hamra likes över. Den kognitiva dissonansen var ett faktum när vi tröstade oss med att vi i alla fall fått smaka en av Frankrikes bästa pizzor, men helt ärligt – den här A Mugliera d’Orre got nothing on Kycklingkebabpizza 2 från Viking.

Ett år och sju månader senare: GODKVÄLL FRÅN NICE!

Det har redan gått två veckor sedan vi på det mest turbulenta av sätt landade mitt i en regnstorm på franska rivieran. Det fullkomligt öste ner i två dygn – men 13 dagar av strålande sol senare är allt förlåtet.

Nice är en helt fantastiskt vacker stad där till och med en alldeles för rastlös själ som jag måste stanna upp och hämta andan på grund av något så enkelt som en vy. Förutom proteinberikade livsmedel, påsklämmor och lösgodis har den här staden allt och jag kan inte tänka mig något annat än att jag och Agnes sitter på en parkbänk på la Colline du Chateau om 50 år och diskuterar höftproblem och solhattar.

För tillfället är samtalsämnet på den där parkbänken en masteruppsats, och även om croissants på balkongen och vin i solnedgången tar upp en del av vår tid så tar litteraturöversikter och metodkapitel upp en större.

Hursomhelst – här kommer några pixlar på de där vyerna.

 

 

 

Efter några svettiga dygn i Rom satt vi återigen på ett plan, denna gång över bergstoppar och Tyrrenska havet, äntligen på väg mot Zürich. Som jag hade längtat!

Även Zürich bjöd på 35 grader och sol, så första kvällen tog vi en kvällspromenad till vinfälten när solen gått ner. Det är så fantastiskt fint och helt omöjligt att fånga på bild, även om jag gjorde några tappra försök.

Efter en god natts sömn i Hannas säng (hon sov på en luftmadrass med hål i – är man lillasyster så fungerar det ju så, det är sen gammalt) åkte vi till Badi.

De två huliganerna var helnöjda och jag blir alldeles VARM i hjärtat av att se de här tre personerna gå varandra på nerverna.

I tanken var den här bilden jättebra men nu inser jag att den inte alls är så perfekt som jag föreställt mig den. Det var i alla fall 31 grader i luften och 24 i sjön…

Vi lyxade till det med schweizisk wurst till lunch och spelade fyra i rad, Svarte Petter och Uno som om det inte fanns någon morgondag.

På kvällen tog vi tåget till Bellevue och åt på Santa Maria (som om vi inte ätit tillräckligt med pasta och pizza…). Vi avslutade med en 120 kronors-glass på Mövenpick och HE-RRE-GUD vad god den var. Jag är verkligen ingen glassmänniska, men Swiss Chocolate är i nivå med Karamellguf.

Morgonen efter bar det av hemåt till kalla och gråa Sverige igen med alldeles för mycket packning. MEN refränger och fett tröttnar man på – det var sinnessjukt skönt att nästan bli omkullblåst av en iskall västkustvind och nog njöt jag av Coops apelsin- och limekvarg efter två veckor av kolhydrater i överflöd. Och frukostbuffé i all ära – men 61 gram fiberhavregryn med 17 gram vaniljprotein är svårslaget (hör nu Amanda i mitt huvud: “fyfan Sw, du är ju dum i huvudet”).

Ursprungsidén var en bilsemester. Sara och Amanda skulle hyra en bil, köra längs med den europeiska västkusten och förbi Zürich för att hämta hem skidor, vinterjackor och 15 kilo facklitteratur.

Efter en 20 minuter lång bilfärd till Landvetter tittade Sara och Amanda på varandra och konstaterade att beslutet om byte av färdmedel var ett av de bästa beslut vi fattat. En timme senare satt vi i Köpenhamn och åt pölse och innan solen hunnit gå ner landade vi i Amsterdam.

Vi bodde på ett superfräscht och hippt hotell i västra Amsterdam som jag verkligen kan rekommendera. Vi fick panikboka det här hotellet kvällen innan avresa då hotellet vi egentligen skulle bott på hade fått stänga med omedelbar verkan vid inspektion…

Klockan 04.25 på lördagen satte vi oss i en ytterst skum taxibil. Efter två meter låstes alla dörrar och chauffören började upprört prata arabiska. Jag och Amanda tittade på varandra och tänkte att det här antagligen blir vår sista bilfärd, men 10 minuter senare (Google Maps räknade med 25 minuter…) klev vi oskadda in på Schiphol.

I Rom var det demonstrationer genom halva stan vilket inte är jättetrevligt när man har dunkande huvudvärk. Jag var halvt förstörd efter 4 timmars sömn och ville bara slänga mig i sängen på hotellrummet, men Amanda var såklart jättefascinerad över tillställningen och lyckades ta reda på att de demonstrerade mot “government”.

Första måltiden i Italien blev inte helt oväntat pasta och pizza. Det var väldigt gott men inget speciellt. Såhär i efterhand ser Amandas pasta väldigt äcklig ut.

En eftermiddag tog vi oss till en utkiksplats som gubben i hotellreceptionen rekommenderat.

Amanda var såklart fascinerad och ville sitta och njuta här i timtal medan jag hade lite svårt att sitta still.

Sedan hamnade vi på Colosseum och vi var nog båda ganska fascinerade över den här byggnaden.

Vi bodde intill Santa Maria Maggiore och om Amanda var fascinerad över de andra turistattraktionerna så var hon jättejättefascinerad över den här basilikan. Jag blev lite putt när jag inte fick gå in på grund av att jag hade linne på mig (det var 38 grader celsius och jag ville inte dölja mina axlar med en sjal som 7000 människor dolt sina axlar med innan mig… Jag är mycket väl medveten om att religiösa byggnader har sådana regler men kan inte låta bli att tycka att det är KONSTIGT.)

Den första italienska glassen var hemsk och smakade färgämnen.

Sprang förbi Fontana di Trevi en kväll.

Hälsade på Påven en annan kväll.

I Vatikanstaten passade vi på att köpa glass igen som vi skedade i oss på en kyrktrappa.

Summa summarum är Rom en fantastiskt intressant stad om man är intresserad av historia (som Amanda), och en helt fantastiskt tråkig stad om man heter Sara Swahnström. Reser man med den här idioten har man dock sällan tråkigt, trots att man är omringad av gamla och gråa grejer.

 

Fortsättning följer…