På ren västgötska är det så man mår efter att ha pluggat 250 % i en månad. Det höll tills igår. En sur kärring på 1177 föreslog att jag skulle ringa en ambulans.

Så det gjorde jag.

Helt plötsligt satt det ambulanspersonal framför mig som frågade hur jobbigt det var att läsa finansiell ekonomi på engelska och det är ju faktiskt inte särskilt jobbigt. Faktum är att det inte är alls jobbigt att läsa finansiell ekonomi på engelska. Eller att läsa franska. Eller att skriva kandidatuppsats. Eller att träna sex dagar i veckan. Eller att ligga på kaloriunderskott. Eller att vara trevlig och glad och pigg.

Men att göra allt det där samtidigt, med hela sitt hjärta som insats. Utan att kunna prioritera.

Och sen när man väl prioriterar (till exempel hoppar över att värma upp överkroppen innan man börja tricepspressa för att man har noll energi och ambition kvar) – DÅ! Då väljer kroppen att bara slänga in handduken och lämna en i sticket. 24 timmar innan tenta och 72 timmar före uppsatsdeadline.

Det sa pang i nacken, synen försvann, känseln i vänster arm likaså och sedan kom den där ambulanspersonalen som uppenbarligen hade svårt för engelska.

Sen sov jag två timmar, pluggade sju, sov fem. Sedan skrev jag tenta. Morfar tyckte jag var blek när jag kom hem och när morfar tycker att man är blek, då är man blek. Med ett halvt kilo lösgodis i magen känns livet lite bättre men det som får mig att hålla ihop nu är tanken på att jag på måndag klockan 15 ligger och halvsover på en solstol precis intill Alboránsjön.

Hursom, jag lever. Men det är fan knappt.