Mitt tåg var i tid för en gångs skull men det var det enda som gick som planerat. Mina hörlurar gick sönder på tåget (de höll dock i tre månader, vilket innebär den övre percentilen i statistiken), min spårvagn är tydligen helt inställd mellan 3:e till 13:e april, ersättningsbussen stängde dörrarna precis framför näsan på mig och till råga på allt har jag tre väskor som man skulle kunna tro att jag lastat bly i (men de innehåller egentligen mest matlådor, sjögräs och frukt).

Väl framme vid dörren till trygghetens väggar inser jag ganska snart att jag inte har någon nyckel. Huvudvärken som så artigt kom smygande med solen i ögonen på tåget (jag hade i alla fall “tur” med vädret) bankade ännu hårdare inne i huvudet och jag fick den stora äran att bära ner mina tre väskor för de långa trapporna och ta mig till närmsta café i väntan på extranyckeln.

Att besöka ett café under en detox är dock inte det lättaste – fröken svårflirtad som ville ha något utan socker, gluten, laktos och E-nummer var minst sagt en utmaning. En smoothie hade fungerat.

Men smoothiemaskinen var trasig.

Så nu sitter jag här på ett svettigt café med en kycklingsallad på en kyckling som förmodligen är pumpad av E-nummer, tillsammans med mina väskor fyllda av sjögräs och ananas. Jag har upplevt trevligare kvällar – men det är väl det här som är det där livet – det som händer medan man planerar en himla massa annat.

Som en vis kvinna en gång sa; “Man vet aldrig vad livet hittar på åt en. Kommer fram och biter en i baken. Med sin sura andedräkt. Man känner det hela vägen upp. Borsta tänderna, Livet!”