Jag frågade “när ska du fråga om vi ska ses på fredag då?”

Och han svarade som om det inte fanns i hans universum att ställa den frågan.

Men vi sågs den fredagen.

 

Sedan dess har det befunnit sig en fjärilssvärm i min mage. Han har en förmåga att få mig att tappa all form av verklighetsuppfattning vilket gör att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen, för det här sammanhanget är ju allt annat än inrutat och överplanerat. Men han är alldeles för stilig, han är alldeles för omtänksam, han har alldeles för fina ögon och han luktar alldeles för gott för att det ska kunna vara möjligt att vara ifrån honom. Samtidigt som han är helt sjuk i huvudet är han allt som jag behöver – samtidigt som han är precis som jag är han allt jag inte är.

 

Och nu sitter jag på ett försenat och överfullt tåg fyllt av odören från billig parfym och cigarettrök – som tar mig 20 mil i från honom. Igen. Jag hatar söndagar.