Det finns få saker som gör mig så glad som en vår i Paris. Det är bland det finaste man kan uppleva och jag är fullt upptagen med att njuta av la vie.

Mitt i all harmoni blev jag igår bestulen på min telefon när jag köpte crêpes. Det är sällan mina adrenalinnivåer pumpas så höga på grund av ilska, men människor som inte förstår skillnaden mellan mitt och ditt gör att jag bara vill gå snabbkurs i thaiboxning. Och när det gäller min telefon, som jag en väldigt nära och nästintill ohälsosam relation till – då.

Jag hade precis fått min nygräddade crêpe fylld med Nutella och färska jordgubbar när jag med stor belåtenhet skulle lämna kön. I min väg stod dock helt plötsligt fyra människor som vägrade släppa fram stackars lilla mig som bara ville därifrån och få ta del av min crêpe. Efter vad som kändes som en evighet kom ett halvtyst och halvtrevligt “pardon” och jag slängde mig ut i friheten. Kände efter i de ficktjuvsvänliga fickorna på min nya kappa så allt var med, men insåg ganska snabbt att så inte var fallet – och skrek i förtvivlan att någon tagit min telefon.

När jag tittar bort mot kön står den största idiot till människa jag någonsin mött med en iPhone iklädd knallrosa Marc Jacobsskal i handen. Utan att tänka rusar jag fram till människan och får ur mig ett ilskt och ljudligt “give me my phone?!”. Idioten ifråga var väldigt kort och jag kände mig ganska häftig där jag stod och ilsket tittade ner på honom (tack Gud för klackar). Han drog handen bakom ryggen för att dölja telefonen (som jag ju uppenbarligen redan sett?!) men jag ryckte tag i hans smutsiga hand och lyckades få honom att släppa den. Bakom mig står helt plötsligt en eldig Stina som flyger över mig och knuffar till människan (som förmodligen inte var särskilt beredd på att få två överhettade småflickor över sig) och jag lyckas få ur mig de fantastiska, tydliga och frrrruktansvärt ärliga orden “what”, “the” och “fuck”. Samtidigt möter jag den här människans blick, och om blickar kunde döda, kära vänner – då hade min blick i detta ögonblick dödat en hel armé. Sedan vände vi och gick.

Och ja, känslan av att vara en av Charlies Angels slog mig väl en smula.